Vi

Ibland känner jag mig djupt tudelad. Som om jag lever två liv, i två helt olika världar.

Jag andas in. Jag finner mig själv i en dödlig fascination över livet. Den slår mig så hårt att jag närmast tappar andan så fort jag försöker sätta ord på den. Om den djupa tacksamheten och vördnaden jag kan känna inför hela universum och dess prakt. Hur vart andetag verkligen är ett mirakel i ljuset av vetskapen om de miljarder enskilda celler som tyst och omedvetet sammarbetar för att utgöra min helhet – allt jag är. Om den djupa förståelsen man kan känna inför sina medmänniskor. Hur man verkligen kan känna genom hela sitt varande att man älskar någon. Att man kan gråta, skratta, känna med och förstå varandra.

Jag andas ut. Det är för mig ett djupt, tungt och obestridligt faktum att mänskligheten lider av någon slags kollektiv sjukdom. Att vi tillsammans lyckats måla ett helvete av det potentiella paradis vi bär på våra axlar. Vi människor kan vara så jävla elaka mot varandra och världen är så orättvis att jag blir både förbannad, ledsen och förtvivlad… och jag känner ofta att jag inte vet vart jag ska ta vägen… hur jag bör rikta min energi – vart jag ska placera min revolution.

Jag stannar upp i en minut på stortorget... ser på alla människor och kan bara inte förstå.

– Känner inte alla det här? Varför känner inte alla det här? Varför pratar inte politikerna om hur vi ska laga världen? Varför står vi upp, blundar och går vidare - när vi bara borde bryta ihop och gråta tillsammans?

Jag känner ett djupt behov av att få ut mina känslor – jag vill bara skrika, gråta, sparka, slå – ibland vill jag bara bli galen – ta tag i folk och skaka om dem! ”VET NI INTE ATT FOLK LIDER!?” skulle jag väsa, spotta slem och se ut som att jag försöker att dö och stå upp på samma gång… men det slutar med att jag desperat bestämmer mig för att börja skriva. Någonstans finns det någon som kommer att läsa det jag skriver, dela och uppleva min förtvivlan och hörsamma mitt rop på hjälp. Tillsammans kan vi hjälpas åt att besvara kanske livets viktigaste fråga - vilka vägar vi ska gå för att komma närmare himmeln.

Texten du har framför dig är alltså ett symptom på den globala orättvisan och ekologiska destruktionen – som nått mitt medvetande och fått mina celler att skaka av både kärlek och ilska. Mina ord ämnar att agera som ett försvarstal för alla svaga och lidande… men också som en väckarklocka för den som somnat in i dimman framför tv-reklamen…

Jag ber dig med hela min själ - sluta aldrig drömma om himmeln.

För den ligger i våra händer. Och Vi kan låta den bli en del av varje ögonblick.

Heaven still rest on our shoulders,

just a breath away to hold her,

just a breath away to call her name...